Jag hade egentligen tänkt ägna mina blogginlägg åt dagsaktuella händelser och diverse iakttagelser jag gjort under senare tid som kan tänkas vara intressanta även ur ett bredare perspektiv än mitt personliga. Men det har inte riktigt blivit så. Jag har tråkigt nog drabbats av serie (faktiskt) personliga missöden och svårigheter, bland annat har en familjemedlem drabbats av svåra problem med gula fläcken, som tagit upp merparten av min energi och tankekraft. Med det i åtanke kanske det inte är så konstigt att även mina blogginlägg mycket kommit att handla om mig och mina farhågor och problem. Just klarar jag inte av att tänka på så mycket annat dessvärre så mina alster här har en klar tendens att bli introspektiva och gnälliga. Jag ska försöka bättra mig på den punkten men kan ta viss tid. Att lösa ett större problem, särskilt om det är ett personligt sådant är ibland en tidskrävande process och mitt klagande här är förmodligen en nödvändig del i det hela.
Jag har alltid närt en dröm om att få bli uppfinnare. Under hela min uppväxt höll jag på och tricksade och snickrade på olika skumma grejer. Men det har liksom inte blivit av någon uppfinnarkarriär i vuxen ålder. Kanske är det för att allting redan är uppfunnet. Tänk efter här nu. Vi lever i en viss typ av samhälle. I det samhället måste det rent logiskt och matematiskt finnas ett begränsat antal teoretiskt möjliga uppfinningar, i varje fall om det ska vara användbara på något sätt. Det kanske är så att den gränsen är uppnådd nu, allt av värde som går att uppfinna är redan uppfunnet. Fast det vore allt bra tråkigt, så jag tänker fortsätta labba och mixtra ändå. Just nu håller jag på att utveckla ett preparat som ska lindra besvär vid klimakteriet. Nu inser jag förstås att det redan finns massvis av sådana medel. Men jag tror faktiskt att jag är någonting nytt på spåren här.
Alla borde ha pool. Jag tycker verkligen det. Allvarligt talat förstår jag inte hur man står ur utan en sådan. Hur står folk ut egentligen? Men det finns många märkliga företeelser i vårt samhälle idag. En god vän från en av mina klubbar berättade på fullaste allvar att det till och med finns folk som har båtar som är kortare än tolv meter. Naturligtvis trodde jag inte på honom först. Men så gjorde jag lite egna efterforskningar. Det visade sig att det min vän sagt inte bara var sant utan att det värre ställt ändå. Vissa människor har ingen båt alls. Jag blev djup chockad. Hur tänker folk egentligen? Jag menar jag kan ha viss förståelse för att vissa människor som i länder utan kust väljer att inte skaffa sig något fartyg. Nu skulle jag naturligtvis ha en båt på minst 14-15 meter även om jag råkade vara född och boende i Saharaöknen. Men jag förstås även en del av de som bor i den afrikanska öknen väljer att satsa på annat. Men i Sverige i dag? Det är faktiskt nya tider nu och folk får allt ta och anpassa sig.